Vi slår ett slag för golfen!

Vidare på våran genomresa så rullar vi in på Rydö Golfkrog för lite lunch, för efter en lång resa så gapar våra magar tomma. Golfkrogen drivs av Nina Johansson och Sofie Andersson som också är lokala ortsbor.
När vi glider in så möts vi av Sofie, men också William som är tio år. De tar glatt emot oss och vi sätter oss ner för att luncha.

  

Det finns både inne och uteplatser och eftersom vädret bjöd lite på sig så bestämde vi oss för att sitta ute och äta. Hade det nu istället regnat så hade vi suttit inne i den fräscha matsalen.
Maten smakar gott och ger en känsla av väl smaklig husmanskost och nyttighet, och med solen som gäst njuter vi av den lilla stunden vi har under lunchtid. Utsikten över själva banan är också skön att beundra från den plats där vi slog oss ner.
Efteråt är det meningen att vi ska träffa Ingvar Carlsson, intendent på Rydö Golfklubb och få oss en insyn i golfens värld.

  

Jag har aldrig spelat golf. När jag var yngre så tänkte jag mest att det var en sport för de med pengar på fickan. Nu när jag är äldre har tanken kring golf såklart mognat, men sporten är fortfarande främmande för mig.

Det råder vi strax därpå bot på när vi till slut träffar Ingvar.
Ingvar agerar som intendent på Rydö Golfklubb och berättar för oss om klubben och dess medlemmar. När jag frågar honom om hur länge han själv har golfat så visar det sig att det egentligen inte är så fasansfullt längesedan sedan han själv började. Men det berättar han också sen; att det är varierar ofta när folk blir "bitna", som han själv uttrycker det. För honom själv kom det sig att han tog upp klubban efter att han hört så mycket prat om golfen genom sina arbetskamrater. Då, efter att han själv provat, så blev han fast.

Jag frågar honom om vad han själv tycker är charmen med sporten. Ingvar beskriver att det är lugnet och gemenskapen som lockar. Det kan man förstås tänka sig, att spatsera omkring på välklippta öppna landskap, med naturen runt om sig så kan man ju inte må annat än bra. Gemenskapen finns där när man vill umgås, jämföra resultat och ha roligt.

Vi pratar mycket om sporten, reglerna och hur handikappsystemet funkar. Det blir mycket information att ta in på en närmare timmes samtal, men det märks att Ingvar tycker om att prata om det; och även för en som inte är insatt överhuvudtaget så blir det en intressant insyn i sporten när man hör någon prata om det med sådan hängivenhet.

Till slut undrar jag hur det egentligen står till med kostnader för den som vill börja. Ingvar berättar då att det nuförtiden inte kostar så mycket. Ett hyfsat nytt golfklubb-set verkar kosta omkring två tusen kronor. Med andra ord så verkar det som om möjligheten för gemene man att ta upp sporten som aktivitet har ökat.
Och vem vet, kanske man själv skulle prova någon gång?

Om ni själva är intresserade av att besöka Golfkrogen, eller ta ett sving med Rydö Golfklubb, så finns både matmenyer och information om klubben på deras webbplats. Klubben har generösa erbjudanden för den som vill prova på och för de som vill fortsätta.

www.rydogolf.se

/ Robin

Jätten och stenen

Förr i tiden gick gränsen mellan Sverige och Danmark genom det som idag är Rydöbruk. Gränsen markerades av ett stort stenblock, praktiskt och bra! Ingen kunde ju här undgå att det här gick en
gräns mellan två nationer!



Här finns historier och sägner om friktioner mellan de två ärkerivalerna, särskilt från den period då snapphanarna härjade i det sydliga regionerna.
De dagarna är förbi som tur är, och idag lever endast ett varmt broderskap vidare mellan de två nationerna.

Men stenblocket då? Den sten som idag kallas Knystahall, ligger än idag kvar, vilandes, på sin plats. Även om tiden fortsatt sin stilla gång, och landskapet och omgivningen har förändrats, så har den legat kvar som en påminnelse om forna dar.
Idag omges den av ett villasamhälle och en trevlig golfbana, som vi ska återkomma till i ett annat inlägg, ligger bara ett stenkast därifrån.

På tal om stenkast så är nog historien om stenen tämligen välkänd för invånarna i området, men för er som inte känner till den så kan vi berätta att det är inte vanliga sten. I alla fall inte i folkmun.

Knystahall gör sig känt, förutom genom sin status som gammal gränsmarkering, som ett kast; gjort av en jätte för längesedan. Jätten hade sin hemvist i Torupstrakterna, enligt sägen, och blev en dag så förbargad på kyrkklockorna borta i Långaryds kyrka; att han lyfte upp det stora stenblocket och slungade iväg det mot kyrkan.
Nu var stenblocket ganska så tungt, även för en stark jätte, och stenen nådde inte kyrkan.
Av alla jättar som nu fått för sig att kasta stenblock på kyrkor, så finns det inte en enda som faktiskt träffat en kyrka, vilket nog är för väl det!

Kom hit och ta en titt på stenen, och se om det är sant som det sägs; att den vänder på sig var gång den känner doften av nybakat bröd!



/ Robin

Fors badhåla, Lahult och Morgan

Det finns en plats som sticker ut en aning, ifall du är en som älskar att bada.

På vår väg mot nya vyer så stannar vi till vid Fors badhåla i Rydöbruk. Man förklarar för mig att badhålan har mycket nyligen genomgått en restaurering då själva fördämningen brustit tidigare. Vidare berättar Lena för mig om Morgan Erixon, en man som varit drivande i att återuppbygga fördämningen, men som också driver ett familjeföretag i Lahult där man bland annat har hus-och stuguthyrning. Han och hans fru Marit bedriver även skogs-och fårskötsel med försäljning av ull därtill, och lite annat smått och gott.



När vi svänger in mot badhålan så står Morgan redan och väntar på oss. Han hälsar oss glatt välkomna.
Redan vid vår ankomst börjar turister rulla in, just denna gång från Danmark. Skulle just ni ha vägarna förbi nu i den närmaste tiden, så är vädret optimalt (om man blundar för diverse ögonblick då himmelen öppnar sig) för ett dopp i den lilla badhålan, som minst sagt ser välkomnande ut med sin naturliga omgivning, och en touch av mänsklig byggnadskraft.



Morgan förklarar för mig hur arbetet med fördämningen gick till, men också om badhålans historia. Numera tjänar badhålan som en plats för avsvalkning och rastplats. Men förr i världen, precis som vi tidigare märkt i mina observationer, så har tillgång på vatten ofta inneburit industriell verksamhet. Här har tidigare legat både sågverk och vattenkraftverk, som lyst upp vardagen för ett antal invånare i forna dar. Här finns också, för den nyfikne, lämningar efter industriverksamheten.
Man märker att det här ligger Morgan varmt om hjärtat, för han berättar om badhålans historia med inte så litet känsla, utan målar upp en färgstark återberättelse av vad som en gång försiggick här.

Det slår mig hur drivkraftiga de har varit, och är, i de här trakterna. Sprudlande bruksverksamhet, vattenkraftverk som lyste upp det tidiga mörka nittonhundratalet och numera; en utmärkt medvetenhet för hur man ska göra reklam för de egna områdena.

Detta märker vi inte minst när vi väl börjar röra oss mot Lahult och Morgans hem.



Ett stort gult hus, som används för uthyrning, ligger vackert på en liten höjd omgärdad av ett mindre öppet landskap. När vi väl stod jämsides med boendet så kunde man blicka ut över stora skogsområden, med en vy ända till Torups kyrka. Jag får förklarat för mig att det innan stod en massa höga träd här innan. När så en gammal kärring som hette Gudrun drog fram med orkankraft, så omformades landskapet till vad det är idag.
Nu fanns ju emellertid valet att plantera nya träd, och återupprätta det som en gång varit, men de blev förtjusta i utsikten som de hade fått och bestämde sig för att istället plantera julgranar som de ju sedan då säljer kring högtiden.

 

Morgan och Marit har tagit god vara på det intresset som turisterna visat Rydöbruk med omnejd. Med sin hus-och stuguthyrning och löfte om det lugna svenska landskapet som upplevelse, har de lockat många turister som nyfiket sökt sig till just lugnet vi har i de här trakterna. Vid sidan av driver de också en liten bod, med försäljning av många ting för den köpsugne. Själv köper jag mig ett par horn, en för mig själv och en för en långväga vän.

Vi tar farväl av Morgan. Tyvärr var inte Marit närvarande men jag insisterade ändå på en bild. Morgan skrockar lite och menar att han inte är uppklädd för det, men går ändå med på ett foto, med utsikten som bakgrund.
Morgan är, precis som alla jag mötte under min resa (somliga har inte nämnts här ännu), vänlig och verkar uppskatta ett gott samtal. Jag lämnar Lahult med goda minnen.



Vill ni veta mer om Lahult så kan ni gå in på: www.lahult.se
Där finner ni information om uthyrning av stugor och annan försäljning!


/ Robin

Mot Rydöbruks trakter...

Vidare på min resa genom kommunens landskap, tillsammans med några av mina kollegor, så rörde vi oss nu mot Rydöbruk.

Rydöbruk är ett brukssamhälle med gamla anor. Nu har i och för sig bruksaktiviteterna avtagit ganska mycket då det numera har transformerats till ett vackert villasamhälle. Skiftet kom redan under förra seklet då exempelvis den massiva pappersproduktionen förflyttades till Hyltebruk. Men innan dess hade man brukat marken här för industriella syften redan 1742, då en järnmanufaktur upprättades vid Nissan av en David Haberman.
På den vägen bar det sedan av och år 1874 grundades Rydö Bruks AB.



Innan vi når fram dit så kör vi in på en avfart som leder oss mot ett grönskande rike, som också blir vårt andra stopp för den dagen. Lena berättar att här finns Spångron trädgård. När vi svänger in mot det gula huset, så möts vi av ett ganska så rymligt område med mycket grönska på alla håll och kanter. Här träffar vi också Bertil som driver trädgården tillsammans med sin fru Kristina sedan ett par år tillbaka.

Hit kommer folk från när och fjärran för att kolla på blomsterarrangemangen och även inhandla några av de växter som finns för försäljning, och det berättar Bertil också. Han berättar ingående om när de först kom dit, och hur de fått slita med att få trädgården i ordning. När de kom hit så var allt vilt bevuxet av högt gräs överallt. Det var uppenbarligen inget som fick paret att rygga tillbaka utan de satte händerna i joden och började jobba.



Bertil tar med oss på en liten tur genom sin trädgård och berättar om de olika växterna. För en som inte har så särskilt gröna fingrar så blir det hela överväldigande, fast på ett bra sätt. För man märker att Bertil har gjort det här till ett livsverk. Entusiasmen smittar av sig, och även ifall man inte är så insatt själv så kan man självklart uppskatta skönheten i det som gror ändå. 





Trädgården är noga uttänkt, både i arrangemang och hur man har utnyttjat utrymmen. En personlig touch där gammalt möter naturen blandas om vartannat.
På tal om gammalt så driver Bertil och Kristina också en liten butik där de säljer antikviteter och fynd som de samlat på sig. Butiken ligger i en pittoresk liten stuga jämte huvudbyggnaden, och känns både mysig och välkomnande med sin gamla stil.





Efter ett långt och givande samtal så tackar vi för oss och beger oss vidare på vår resa. Kom gärna och besök denna fina trädgård för er själva, och samtala en stund med Bertil och Kristina.

En studie av kommunens pärlor...

Gårdagen var ju som sagt inte av den vanliga sorten utan bjöd på många överraskningar och möten med trevliga människor som kommer att ge mig inspiration för många dagar framöver att skriva om. Det var genom en liten road trip som vi plöjde oss igenom en hel del platser här i vår kommun, och det hela började med en visit till Torup.

Torup är en plats som nog alla känner till här i trakten. Den kända busslinjen 400 går igenom där, och från vägen så kan man som bilresenär få en fin glimt av Torup. Men för många blir det aldrig mer än så.
Med det sagt så var det var med stort intresse som jag undrade vad för slags pärlor som kan gömma sig i de här trakterna.

När vi kommit fram bestämmer vi oss för att Bosgårdsfallet blir ett bra första stopp. Men ifall vi ska dit, så beslutar vi oss för att upplevelsen ska bli optimal, och tar en liten visit på Brännöbagarn för att lägga vantarna på ett par fikabröd och lite kaffe.
Lena förklarar sedan på vägen dit att platsen vi ska till är mycket fin och att det förut fanns både sågverk, kvarn och även, kanske lite kuriosa, en likkistefabrik.



Under nittonhundratalets början så fanns här redan då människor som ville utvinna de möjligheter som vattnet i Bosgårdsfallet erbjöd, och 1912 stod kraftverket redo att slunga den lilla orten vidare in i det unga århundradet. 1914 började man utrusta Torups kyrkby med elektricitet och man hade nytta av kraftverket ända fram till 1955.
Även ifall nu industriell verksamhet sedan länge svalnat kring området och ersatts med glada familjer, barndop och bröllop; så finns lämningar kvar efter den framåtanda som länge funnits i de här trakterna.

Vi satte oss ner vid ett av borden vid fikaplatsen och mycket riktigt fanns här nu allt för att man ska kunna sätta sig ner, koppla av och ha en trevlig kaffestund med vänner. Precis om vi just då gjorde.
Lena pratar friskt på om anekdoter, bland annat om tiden då hon arbetade med min far. Fanny och jag tar in naturen runt om. Det är nya ögon som granskar omgivningen.


 

Efter fikan bestämmer vi oss för att röra oss upp längs vattnet. Ett litet vattenfall kan man skymta några meter bort med en vacker vattenströmning från den.  Där vid änden, och där vattnet sedan svänger av, hittar vi ett par pojkar, Edvin och William, tolv år gamla. De har ett metspö och en håv med sig.

 

Nog för att sceneriet är mäktigt och ödmjukt på samma gång, men kan de här vattnen verkligen innehålla liv? Jovisst kan det, i form av kräftor. Först och främst berättar de för mig vad de hoppas fånga, medan jag i bakhuvudet fortfarande är lite skeptisk. En av killarna frågar mig plötsligt om jag vill se vad de har fångat, precis innan vår ankomst. Jag nickar intresserat och de skyndar sig att öppna en liten plastpåse. Vid närmare inspektion så får jag ändå se; att jo, visst finns det kräftor.



De visar stolt upp sin fångst och vi samtalar en stund innan vi skiljs åt. Det ska påpekas att det är en fröjd att se ungdomar ge sig ut i sin omgivande natur, istället för att som många idag mest sitta inomhus.

 Vi fortsätter att utforska och det blir att vi alla tre friskt tar kort på vattnet och skogen. Ska man ta sig hit dock så ska man ändå ta en varning, stigning upp jämte fallet kan ibland vara förrädisk, så varsamhet föreslås.







Kort därefter tog vi farväl av Bosgårdsfallet och begav oss vidare. Jag kommer definitivt besöka den här platsen igenom någon dag. Jag uppmanar er läsare att komma hit på besök, och se det för er själva.

/ Robin

Lindekullen

Som lokalinvånare i Hyltebruk så är det svårt att undgå de gamla husen på Lindekullen, annars också känt som Hembygdsgården. Min vandring idag förde mig dit, och landskapet förtäljde mig om att det är dags att ta konditionsträningen på allvar. Det förmildrande fann jag i de sköna omgivningarna, som på sätt och vis uttrycker Hyltes position som kommun i Halland, men beläget i det Småländska landskapet.
Vid foten av bestigningen, separerat av vatten, slåss bilden av tall och lövskog. Lövskogen, som ju är ett starkt signalement av de södra landen, och tallen det grova och kalla som genomsyrar det Småländska, vittnar om det gränsland vi bor i. Här finns en del stigar att utforska för den som är promenadsugen.



Pappersfabriken har präglat det samhälle som sakta växte fram under det tidiga nittonhundratalet, och än idag tjänar området som kallas Nittebo som plats för fabrikens disponent. För det var så att fabrikens cheftjänstemän lät uppföra sina hus på detta område. Högst upp av alla, såklart, lät disponenten Anders Olsson uppföra bruksherrgården Floras Kulle, med inflyttning strax runt påsktid, året 1908.
Och visst verkar väl tanken inte helt orimlig heller? Här kunde man komma undan fabrikens annars så skarpa dofter, men också erbjöd platsen på sina håll en god vy över fabriken och det samhälle som såg dagens ljus. Området är inte minst sagt naturskönt har sina små glimtar att erbjuda.



När jag så hade lyckats ta mig upp till toppen så möts jag av den välbekanta syn som ju möter mig varje gång det är en stor svensk högtid på gång. Vare sig det är majbrasa eller midsommarfirande så är det hit man går man ur huse för att träffas, umgås och fira.
Synen man möts av är ett området omgärdat av höga träd, med en samling gamla hus som dess mittpunkt.
Husen i sig har inte sitt ursprung i något enhetligt "Hyltebruk". Nej, här talar man snarare om Hylte, för husen har sina ursprung från lite varstans i kommunen. På grund av de olika åldersskillnaderna kan man också se hur lantlig svensk arkitektur utvecklats genom tiderna. På plats finns självklart information för de olika individuella byggnaderna.





När jag funnit mig en plats att slå mig ner på, så försökte jag ta in en helhetskänsla av området. Det är vackert och välkomnande. Jag funderade på var det annars skulle kunna ligga, men kunde inte komma på var. Hyltebruk är inte så gammalt, även ifall vi kan slå oss för bröstet och säga att vi åtminstone är seklet gamla. Men som område, kommun och gemensam nämnare för alla mindre byar och orter runtom, så bildar vi tillsammans en lång historia. På Lindekullen kan man se en liten bit av det.







För den som vill bege sig till Lindekullen och ta in den sköna miljön med dess historia, så är det i år  hembygdsrörelsen firar hundraårsjubileum. Den 13:e augusti ska ni markera i era almanackor. Då kommer det att vara aktiviteter för stora och små mellan 13:00-17:00.

Mer information om olika händelser kring firandet finns att hitta på: www.hembygd.se

Fler aktiviteter som kommer att äga rum med anknytning till Lindekullen är bland annat allsång, med start den 1:e augusti!

Kom och ta en titt vettja!

/ Robin

En ny säsong tar sin början...

Hej, hej allihopa!

Mitt namn är Robin, och i sommar kommer jag att göra praktik som turistinformatör på Hylte Turistinformation. Utöver arbetet att möta och hjälpa människor som är nyfikna på vår vackra kommun så kommer jag även att vara aktiv här på bloggen.

Vem är då jag? Jag är en 27 år gammal, rastlös individ som gillar att läsa, spela och dricka på tok för mycket kaffe och te. På det så tycker jag det är hemskt roligt att teckna, skriva och lära mig språk. Mitt nya projekt är nederländska!

Det kommer att bli mycket spännande och roligt att få hjälpa till att främja vår kommun som en plats för turister från när och fjärran att komma tillbaka till om och om igen. Samtidigt kommer det bli en chans att själv få bekanta sig med platser man inte själv upptäckt förr. Jag kommer självklart att dela med mig av de smultronställen som jag själv finner mest tilltalande, och motivera varför just du ska komma hit och upptäcka det själv!

Vi ses i sommar!

/ Robin