Gårdagen var ju som sagt inte av den vanliga sorten utan bjöd på många överraskningar och möten med trevliga människor som kommer att ge mig inspiration för många dagar framöver att skriva om. Det var genom en liten road trip som vi plöjde oss igenom en hel del platser här i vår kommun, och det hela började med en visit till Torup.
Torup är en plats som nog alla känner till här i trakten. Den kända busslinjen 400 går igenom där, och från vägen så kan man som bilresenär få en fin glimt av Torup. Men för många blir det aldrig mer än så.
Med det sagt så var det var med stort intresse som jag undrade vad för slags pärlor som kan gömma sig i de här trakterna.
När vi kommit fram bestämmer vi oss för att Bosgårdsfallet blir ett bra första stopp. Men ifall vi ska dit, så beslutar vi oss för att upplevelsen ska bli optimal, och tar en liten visit på Brännöbagarn för att lägga vantarna på ett par fikabröd och lite kaffe.
Lena förklarar sedan på vägen dit att platsen vi ska till är mycket fin och att det förut fanns både sågverk, kvarn och även, kanske lite kuriosa, en likkistefabrik.
Under nittonhundratalets början så fanns här redan då människor som ville utvinna de möjligheter som vattnet i Bosgårdsfallet erbjöd, och 1912 stod kraftverket redo att slunga den lilla orten vidare in i det unga århundradet. 1914 började man utrusta Torups kyrkby med elektricitet och man hade nytta av kraftverket ända fram till 1955.
Även ifall nu industriell verksamhet sedan länge svalnat kring området och ersatts med glada familjer, barndop och bröllop; så finns lämningar kvar efter den framåtanda som länge funnits i de här trakterna.
Vi satte oss ner vid ett av borden vid fikaplatsen och mycket riktigt fanns här nu allt för att man ska kunna sätta sig ner, koppla av och ha en trevlig kaffestund med vänner. Precis om vi just då gjorde.
Lena pratar friskt på om anekdoter, bland annat om tiden då hon arbetade med min far. Fanny och jag tar in naturen runt om. Det är nya ögon som granskar omgivningen.
Efter fikan bestämmer vi oss för att röra oss upp längs vattnet. Ett litet vattenfall kan man skymta några meter bort med en vacker vattenströmning från den. Där vid änden, och där vattnet sedan svänger av, hittar vi ett par pojkar, Edvin och William, tolv år gamla. De har ett metspö och en håv med sig.
Nog för att sceneriet är mäktigt och ödmjukt på samma gång, men kan de här vattnen verkligen innehålla liv? Jovisst kan det, i form av kräftor. Först och främst berättar de för mig vad de hoppas fånga, medan jag i bakhuvudet fortfarande är lite skeptisk. En av killarna frågar mig plötsligt om jag vill se vad de har fångat, precis innan vår ankomst. Jag nickar intresserat och de skyndar sig att öppna en liten plastpåse. Vid närmare inspektion så får jag ändå se; att jo, visst finns det kräftor.
De visar stolt upp sin fångst och vi samtalar en stund innan vi skiljs åt. Det ska påpekas att det är en fröjd att se ungdomar ge sig ut i sin omgivande natur, istället för att som många idag mest sitta inomhus.
Vi fortsätter att utforska och det blir att vi alla tre friskt tar kort på vattnet och skogen. Ska man ta sig hit dock så ska man ändå ta en varning, stigning upp jämte fallet kan ibland vara förrädisk, så varsamhet föreslås.
Kort därefter tog vi farväl av Bosgårdsfallet och begav oss vidare. Jag kommer definitivt besöka den här platsen igenom någon dag. Jag uppmanar er läsare att komma hit på besök, och se det för er själva.
/ Robin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar