Bloggen

Min tid här på på bloggen går till ända! Imorgon är det nämligen sista dagen för mig här på turistinformationen, och det blir till att försöka hinna med lite lösa trådar innan jag tackar för mig.

Jag skulle vilja tacka för alla som jag fått nöjet att träffa, det varma mottagandet och konversationerna. Det har varit en intressant upplevelse att få blogga och och se de olika platser som kommunen har att erbjuda.
Det har definitivt lett mig till att upptäcka nya sidor av den plats där jag är uppväxt och just mötet med människorna har nog varit det bästa. Kanske för att det verkar finnas en väldigt genuin hygglighet här i trakten, som jag i sin tur har uppskattat väldigt mycket.

Det har också varit trevligt att får arbeta inne på själva turistinformationens lokal och kunna få vara till hjälp där man kan. Det är mycket information som man ska försöka ta till sig, mer än vad man kanske kan tro. Men med trevliga kollegor så har arbetsdagarna passerat bekymmersfritt. Så tack till Johanna, Fanny och Lena som varit jättehärliga!

Om jag fick välja en sak som stuckit ut mer än allt annat så är det nog mötet med andra människor. Kanske för att det verkar finnas en väldigt genuin hygglighet här i trakten, som jag i sin tur har uppskattat väldigt mycket.

Jag måste också få tacka alla som kommit upp till mig och gett mig komplimanger och beröm för mitt arbete. Vad jag än tyckte om bloggande innan så känns det bra att få med sig härifrån, det att man varit uppskattad.
Den största utmaningen skulle jag nog säga är att försöka vara konsekvent i skrivandet. Inte desto mindre har det varit en rolig liten utmaning ändå, som då direkt gett mig friheten att se och upptäcka saker.

Vi kan alla här i Hylte kommun vara stolta över det vi har tillsammans. Vackra natur-och sjöområden, trevliga invånare och en bra framåtanda. Det är klart vi lockar turister?

Ha det fint allihopa, och kanske ses vi igen! Jag hoppas ni alla får ett fint avslut på sommaren innan hösten slår till!




/ Robin Brink

Röda Korset

Idag fortsätter vi lite på samma spår som vi gjorde igår, nämligen välgörenhet.

Jag träffar Monika Malm Nielsen, som arbetar som föreståndare på Röda Korset i Hyltebruk. Hon, tillsamman med några fasta anställda och ideella arbetare hos Röda Korset, driver en second hand-butik där man kan handla allt möjligt.
Vi lever ju i en tid där återanvändning är en ganska stor trend, och det finns varken brist på folk som skänker eller köper.
Tvärtom så är trycket väldigt högt på de som arbetar i butiken. Gåvor ska sorteras och kunder ska tas om hand.




Jag själv har varit inne här och handlat ibland i jakt på äldre saker som porslin, prydnadssaker med mera. För ska man hitta saker som ligger lite åt vintage-hållet så är det på second hand-butiker, loppisar och marknader man får leta.

En stor del av kunderna är nyanlända, och det är väl där det ideella arbetet kommer in. Som jag skrev igår så driver Röda Korset och Svenska kyrkan språkträffar, där Röda Korset har sina möten på måndagar på vuxenskolan.
Monika berättar för mig att responsen har varit bra även. De nyanlända verkar väldigt ivriga på att få samtala och lära sig lite av det svenska språket.
Monika säger att hon har arbetat här i fem år nu som anställd. Det funkar bra men kan bli väldigt hektiskt ibland när det blir lite spikar av både inlämnade saker och många kunder på en gång.



Jag frågar henne om hon innan det här har arbetat ideellt med någonting, och om hon hade tänkt på det mycket innan. Hon svarar att hon faktiskt inte alls hade arbetat med det innan, eller tänkt så mycket på ideella organisationer. Däremot så har hon nu, genom att få chansen att jobba genom Röda Korset, blivit mer medveten om människors utsatthet i andra länder och utlandsnyheter har blivit mer aktuella för henne. Hon kan relatera till dem mer.

När vi sitter där och pratar så är det mycket folk i rörelse, även i bakgrunden där kunder inte får gå. Jag ser en bil rulla in. Ett gäng madrasser har kommit in och kanske kan de få vara till nytta till någon som behöver den, nyanländ eller inte.
Jag tackar för mig; för jag ser och känner att de har mycket att göra och att Monika behövs.

Dock så får jag en bild Monica och några av hennes kollegor. Till från vänster till höger har vi Anna-Greta, Monika och Margareta.



Jag tycker att det är toppen att Röda Korset finns, för de arbetar för en bra sak. Särskilt kanske gillar jag sådana här butiker där verkligen alla i samhället kan komma och ha glädje av vad andra inte längre behöver, till en tämligen liten slant.
Hoppas ni hakar på också, och kanske hittar ni något intressant där inne på hyllorna.

Röda Korsets second hand-butik hittar ni på Storgatan 18 i Hyltebruk!

/ Robin

Kyrkan

Idag besöker jag pastoratet i Hylte för att se vad de har haft för sig i sommar, och vad som väntar längre fram i höst.



Det börjar med jag ringer upp pastoratet och bestämmer möte med Bo Lindebladh som jobbar som kyrkoherde. Klockan kvart över ett så har han tid att ta emot mig för en stunds samtal om deras verksamhet. Sagt och gjort, jag ger mig iväg i god tid så att jag redan innan får ett par goda bilder på kyrkan utifrån.

Inne på pastorsexpeditionen möter jag Bo och får komma in på kontoret. Eftersom vår tid är knapp så så går jag rakt på sak och frågar honom om vad kyrkan har sysslat med under sommaren, och vad som kan väntas senare i höst. Han berättar för mig att efter att konfirmationsaktiviteterna slutat så har man under sommaren hållit musik och sång högt på agendan. Man har mötts på de olika kyrkorna i kommunen för att lyssna till musik med nytt tema varje gång.
"Musik i Sommarkväll", har aktiviteten hetat och det har varit varje söndagskväll kl:18.

Vill man så finns det fortfarande två tillfällen till att gå på. Det är då den tjugoåttonde augusti och den fjärde september som gäller.



Den nittonde augusti startade återigen aktiviteterna för språkcaféet där en av aktörerna är svenska kyrkan.
På fredagar möts man alltså i Hyltebruks församlingshem för att träffa nyanlända och hjälpa dem att öva upp språket genom möten och samtal. Bo berättar att det är mycket givande, inte bara för det nyanlända, utan också för de svenskar som kommer.
Han säger att man får större inblick i kulturer och livsöden, vilket jag själv tycker låter som ett utmärkt utbyte. Det kommer sedan att fortsätta hela hösten, med undantag för den andre september.

Man kallar mötena för internationellt fredscafé och på måndagarna är det Röda korset som är arrangör för sitt språkcafé.
Språkcaféerna är en del i försöken att stärka integrationen och hjälpa de nyanlända att komma in i samhället. Både jag och Bo är överens om att språket är en barriär som är viktig att komma över, och det underlättar i förenandet av folk.

Jag tackar Bo för hans tid och som avslut så får jag se mig omkring i kyrkan på egen hand. Just då är det ingen annan än jag där och allt är lugnt och stilla. Det ger mig en chans att ta mig en närmare titt på saker jag inte närmat mig innan.



Det var längesedan jag var i den här kyrkan. Senast var nog när jag var liten, väldigt liten.
Den gången var jag rädd för att ens gå in. Jag förstod ju inte grejen med mannen som hängde på ett kors och såg ledsen ut.
Idag finner jag kyrkor både trevliga och fina och jag har många goda minnen av skolavslutningar i dessa stora komplex, särskilt då i Färgaryds kyrka.

I Hylte kommun fortsätter kyrkan att vara en mötesplats för människor. För många så är kyrkan en stor del i sina liv. Där kan de medverka för att påverka med insamlingar, vara till stöd för varandra och mycket, mycket mer. Det är något att ta till vara på.



Kom och upplev du också! Hit är alla välkomna, gammal som ung, troende eller inte. Bo fick mig att känna mig särskilt välkommen och jag är glad att jag fick samtala lite,

Fler aktiviteter under höst är bland annat en konsert i Unnaryds kyrka, där man spelar upp Sånger för livet, med bland andra Shirley Clamp och körledaren Mats Backlund som medverkande. Datum är den artonde september kl 17.00. Biljetter kan köpas på ticnet.se eller på plats, två timmar innan konserten.

Besök pastoratets webbplats för mer information på: www.svenskakyrkan.se/hyltebruk
eller kontakta dem på tel. 0345-19740

/ Robin

Hawaii Pizzeria och George

Vare sig det är sommar eller vinter så sitter det alltid bra med en pizza. Men en pizza för alla väder? Det kan ibland vara svårt att hitta.



Jag kanske ska börja med att jag själv har varit stamkund hos samma pizzeria i hela mitt liv nu. Även ifall ägarna har kommit och gått så har skiftena skett med positiva effekter. Hade man vetat om namnen bakom de ägare som stått och bakat åt oss genom åren, så hade man säkert kunnat tala om diverse eror. Det fanns något bra med varje.

Hawaii Pizzeria ligger i Hyltebruk. Med sina rymliga lokaler och trevliga personal så har jag varit en frekvent återkommande kund genom alla mina år.

När jag kommer in till Hawaii så möts jag av samma vänliga och välkomnande hälsning som alltid. Vanligtvis äter jag kebabpizza eller kebabtallrik. Det är antingen eller; och det vet de om.
Såsen? Mixad, stark och mild.
Inga problem, det fixar dom.

Just idag beställer jag en kebabpizza, vilket är ett av deras flaggskepp på listan över pizzor som de erbjuder hungrande kunder.
Som alltid så utmärker sig den jämna fördelningen mellan, kött, ost och sås. Särskilt såsen känns väldigt unik, särskilt om man är en pizzafantast som jag själv är.

Efter pizzan hänger jag kvar ett tag och kommer i kontakt med George Abdulahad.
George berättar för mig att han har jobbat på pizzerian i sju år och med det kan man nog kalla honom för en inbiten veteran i pizzabranschen.
Yrket som pizzabagare är han stolt över och han säger att det ännu inte funnits en dag när han känt sig trött på pizza.

Det är George själv, och hans far, som tillsammans hjälps åt att driva pizzerian.
Trycket är ganska hårt på de som arbetar på en pizzeria, särskilt när det blir mycket kunder på en gång och sommaren ligger på som värst.
Det är sådana utmaningar som slutligen gör en bra pizzabagare. Det och att veta hur pizzan ska tillagas. Som ägare ska man komma på ett eget signum med pizzorna. De ska tillagas på det sättet man känner sig nöjd med och de ska helst sticka ut. Sedan ska kollegorna kunna ta efter.

George säger att han tror på att lagom är det bästa. En jämn fördelning mellan ost, sås och kött gör en bra pizza. För mycket av något kan ge för mycket salt här, eller att det blir för mastigt där. Vad George helst vill undvika är att folk ska känna sig äckligt mätta, för det säger han är en dålig känsla för kunden.

Såsen har alltid varit speciell för pizzan här.
Aldrig någonsin har jag smakat på en liknande sås. Och visst, varje sås är säkert unik på sitt sätt, men ofta känner jag ibland att såser är väldigt snarlika varann. Men inte den här inte. Den är både god och unik.
Vid matbordet har vi ofta undrat vad det kan vara för ingredienser, och min mamma har alltid känt sig ganska säker på sin gissning. Men jag blir där på plats given en liten hemlighet; en av ingredienserna på såsen. Det tänker jag dock ta med mig i graven.



Han uttrycker stor glädje över att de lyckats hålla en såpass stor skara kunder underhållna under den tiden de har ägt pizzerian. Utan en trogen kundkrets så hade det aldrig funkat såhär långt, menar han. George påpekar att han hade gärna önskat mer för Pizzeria Hawaii, och med det så meddelar han för mig att vi kan vänta oss stora förändringar framöver.

Det ser vi spänt fram emot. Tills dess får jag roa mig med mer pizza!

Finns det någon pizzeria och pizza ni tycker jag ska ge en chans? Och vilken pizza är er favorit? Tipsa på!

/ Robin

Kulls Vingård

Som jag skrev för en kort tid sedan, så har jag varit och besökt Kulls Vingård. Jag lovade att redogöra något noggrannare om mitt besök och vad jag såg där. Så nu fortsätter vi,,,



Kulls Vingård ligger beläget i Långaryd, inte alls långtifrån Färgen-sjön, och drivs av Inge Kamstedt tillsamamns med hans fru Britta. Gården har bevarats väl och man märker att man har försökt att i det yttersta ändra så lite som möjligt, för att bibehålla den känsla och still som sådana här gamla gårdar har. När jag skriver detta så har jag redan varit på besök några gånger, men det är lika stämningsfullt som alltid och man andas in en slags lantlig energi.
Det är förstås mest tur, men jag har faktiskt endast upplevt solsken och klarblå himmel när jag varit där, vilket säkert har förstärkt effekten av välmående.

Gårdens historia sträcker sig långt tillbaka, och läget har förflyttats under tidens gång medan området varit alltjämt densamma. Två gånger blev gården exempelvis bränd av danskarna, åren 1563 och 1611. Efter det så förlade man gården en bit därifrån. På 1760-talet delades gården mellan två tvillingsyskon, och det andra huset kan man se från Kulls.
Gården har sedan varit i samma släkt i över två hundra år, och med det så kan man väl säga att forna inneboendes möda här har gett löning. Gården är fantastisk och likaså det omgärdande området.

På gården finns en ekologisk odling av runt tretusen buskar med svarta-och röda vinbär. Vinbäret, särskilt det svarta, har ju talats om som nordens druva. På så sätt fick gården namnet "Kulls Vingård".
När vinbären mognat finns här chans till självplock till ett bra pris.
På mitt första besök får jag smaka på de mogna bären som smakar helt fantastiskt. Det blir inte en eller två nävar, utan snarare fyra.

Med namnet och odlingen i fokus, så kan man lätt tro att det är allt som finns där. Men så är inte fallet.




Markerna omkring erbjuder ett antal leder man kan vandra. Först och främst har vi naturparken som erbjuder en upplevelse i form av orörd skog. Man har alltså valt att så lite som möjligt påverka skogen som finns där, för att bidra till ett naturligt ekosystem. Döda träd, som annars ibland kanske plockas bort, tillåts här vara kvar för att bli hem åt insekter och andra småkryp.

Logen tjänar som ett gårdsmuseum, där man kan utforska gamla verktyg som användes förr i svenskt jordbruk. Här finns en och annan tingest som man kan försöka lista ut vad den är till för.
Hörännet på övervåningen har sedan länge tömts på hö, och idag är det istället ett galleri där konstartister kan komma och visa upp sin konst. Ljuset som kommer in från taket känns naturligt, och bidrar säkerligen till en bra miljö för konstverk att visa upp sig i.



Genom gården sträcker sig en åtta kilometer lång natur-och kulturstig, som Inge entusiastiskt visar mig. Han berättar för mig att den är uppdelad i tre delar; parkrundan, gårdsrundan och vildmarksstigen.
Parkrundan erbjuder sällsamma attraktioner för ögat, så som sammanvuxna träd och hasselunder. Under visningen följer jag stillsamt efter Inge som berättar för mig om Gudrun som drog fram.
Nu finns här inte så många tydliga spår efter stormen, men här och där finns några enstaka lövträd som fortfarande ligger kvar på marken som ett resultat efter den mörka kvällen för så många år sedan.
Jag minns själv hur många av mina egna vandringsstråk som jag och min familj brukade gå längs, innan stormen. Nuförtiden är det nya vägar som gäller och landskapet är för evigt förändrat.



Något gemensamt för alla tre stigarna är att de alla har något att berätta. Inge har märkt ut väl, med båda skyltar och riktmärken, om fornlämningar och annan information som kan vara intressant att läsa.
Muren som går kring gården är ju en påminnelse i sig om vart land och marker förut gick, och med alla delarna inberäknat så finns det omkring två kilometer mur. Säkerligen ett hemskt tungt arbete att upprätta, men så bor vi ju i Smålands trakter. Här har vi ju knappast brist på sten!

Vildmarksstigen erbjuder det namnet är, en glimt av vildmarken. Men även här finns spår av äldre dar. Gropar i marken, som Inge misstänker har varit vattenhål för skogsbetande kreatur, kan man hitta längs den här leden.
Från sägnernas håll finns här Drakahall, alldeles i närheten, som Inge berättar för mig troddes vara tillhåll för en drake som brukade lyfta härifrån för att sedan komma tillbaka på kvällen.

När vi så vandrar runt i både täta och öppna skogsmarker, sänker sig tystnaden omkring oss. Vädret har växlat om lite men det är inget tal om regn ännu. En bit bort hörs ett rop. Två tranor lyfter från marken och flyger bort i fjärran.
Deras läten ekar i skogen och ger en alldeles speciellt känsla, och när de är borta igen så lever tystnaden än en gång.

I sann personlig anda så är jag lika förberedd som alltid, och mina skor är genomblöta! Så om ni ska vandra här så föreslår jag gummistövlar eller kängor.




Under min vistelse har jag fått se både det ena och det andra. Gården, skogen, vildmarken... Och allt har haft något att visa. Trehundraåriga tallar, fornlämningar efter människor som tidigare levde i de här skogarna. Men ingenting kan egentligen slå känslan av att få komma ut och vandra lite, vara i gott sällskap och umgås.

Det sista Inge visar mig, är den lilla blomsterängen som faktiskt bara ligger nedanför deras hus. Det är inte så stort, men gräset här måste slås ändå. En bit av ängen är täckt av blommor, och den delen rör Inge aldrig. Det är efter en fika som han tar med mig ut dit, för att det är dags för fjärilarnas skådespel.
Jag hade kunnat sitta där i gräset hur länge som helst egentligen, men det förevigades som foto istället.
Inge och jag skakar hand och han kör vänligt nog hem mig igen.



Kom gärna och besök Kulls Vingård ni också. Det tog sin lilla tid för mig att se allt, men det var i slutändan värt det. Jag har inte återgett allt jag upplevt, utan uppmanar er att själva komma hit och se för er själva.
Tyvärr kan jag inte hänvisa till någon webbplats, men den geografiska platsen är Kulls Vingård.

Jag skulle nog rekommendera folk att komma hit under sommaren och hösten, för jag misstänker att det kan vara som allra finast just då.

/ Robin

Sensommar

Nu börjar vindarna blåsa upp igen, och solen börjar så sakteliga att sjunka ner i horisonten lite tidigare än innan. Den något kallare brisen viskar om att den årliga förändringen är i antågande.

Oj, vad hände där?
Skämt åsido så är det många som kommer hem från sina semestrar nu i dagarna, och innan man ens hinner säga september så är hösten här. För sommarfanatiker kan det här kännas som en kalldusch.
Det är då viktigt att ta till vara på de stunder som finns kvar, nämligen helgerna.
Kläm in någon biltur här eller en picknick där.
Än finns det grönska att glömma bort sig i.



Sedan omkring mitten på juli har vi haft nöjet att skörda skogens smaskigheter, och om förhållandena fortsätter vara gynnsamma så kan vi se exempelvis kantareller en bit in på senhösten.
Turistinformationens egen Lena har lyckats få ihop en ganska ansenlig samling kantareller, redo att förtäras till sensommarkvällarna.



Jag tror egentligen ingen kan tycka höstens initiala del är särskilt avskräckande. När temperaturen så sakteliga dalar; så ger lövens färger och nyanser en annan slags värme, när de brinner emot höstsolens ljus. Följande bilder är förstås tagna under en promenad förra året, men det kan ge en smak på det fina som väntar.



Hur snöade jag in på det här nu då? Häromdagen spatserade jag omkring i solen, när plötsligt en vind nästan slog omkull mig. På marken låg även lite gulnade blad, och jag kom att tänka på att det redan är den fjortonde augusti. Kanske skulle jag aldrig hinna skriva lite om övergången från sommar till höst? Med det i tankarna idag så kunde jag inte låta bli att ta upp det idag.
Men som sagt, ännu glöder solen och turister kommer fortsatt in och frågar om diverse turistmål. Så, ingen panik gott folk.
Nästa gång fortsätter vi i vanlig ordning!

/ Robin

Utforskning på Kulls Vingård

För lite drygt två veckor sedan fick jag reda på att man sökt mig på Kulls Vingård. Jag slog en signal till gården och fick prata med Inge Kamstedt som undrade ifall jag inte skulle vara intresserad av komma på besök. Självklart var jag det!
Det skulle visa sig bli början på mer än ett besök, och något av starten på en bekantskap.



En av mina arbetsuppgifter, och det förstår ni säkert, är att ibland ge mig ut till olika aktörer och dokumentera. Ibland innebär det djupgående samtal med ägare, eller bara mina egna personliga intryck av något.
Det är spännande men också lite nervöst, särskilt när det är på egen hand.

Just nu väntar jag på lite information från Inge, men tills dess att jag kan fullt skriva om Kulls Vingård och dess historia, så känner jag att jag kan öppna med lite intryck!

Det ser ut att bli en ganska så fin dag, när jag besöker Kulls Vingård för allra första gången. Jag har för dagen fixat skjuts ut dit i form av far och volvon.
Vi anländer något tidigare än beräknat, fast det gör inte så mycket. Jag står vid bilen en stund och ser mig omkring. Ur ett mörkgrönt tvåplanshus kommer Inge ut och hälsar på oss på sin veranda.



När far har lämnat oss så börjar Inge visa mig runt på sin marker.
Jag och Inge verkar komma överens på direkten och på mycket kort tid så visar det sig att vi både delar liknande intressen. Inge verkar också dessutom ivrig att visa mig allt han har att visa och gör det med känsla och detalj.
Det är när man möter någon som är passionerad över sitt arbete, skapelse eller annat, som man själv verkligen kan komma in i det. Och Kulls Vingård är verkligen Inges egna bidrag till världen, känns det som.

Här finns inte bara det uppenbara, nämligen den fina svarta-och röda vinbärsodlingen, utan också vandringsstråk i skogar som låtits formas av naturen. Det finns också en och annan överraskning för den som beslutar sig för att ta sig en liten promenad här.



Jag vet att jag nog har prisat det här förut, men jag verkligen älskar naturen i vårat närområde. Det är varken det ena eller det andra. Halländskt och Småländskt blir till ett, lövskog drabbar samman med både vild och människoskött granskog. Och en varm sommardag som denna kan man vandra sig vilse i tankarna, medan man tar en tur genom naturen.

Såhär vandrar vi runt i ett tag, tills vi kommer tillbaka till huset. Vid det laget har jag redan varit där ganska så länge, men innan jag beger mig hem igen så blir det en kopp kaffe och kakor. Det är då vi kommer in på varandra och pratar öppet och hjärtligt om våra liv. Inge har levt ett långt och händelserikt liv, så det är intressant att fråga om hur han har upplevt saker genom livet.
Men hela grejen att bara sitta ner och prata med en människa är givande. Jag får ju liksom inte bara med mig en upplevelse av ett turistmål utan också människan bakom.
Gården har en ganska så lång historia, får jag reda på av Inge, och vi kommer överens om att han ska göra sitt bästa för att skriva ner historia, men också lite mer detalj om de olika platserna vi har besökt.

Mer än så kan jag nog inte säga om det här, men jag kände att jag det kunde vara värt att dela med sig av det här idag.
Fortsättning följer!

/ Robin